En av sommarens viktigaste nyheter gick obemärkt förbi.
Ändå måste den gjort ekonomer och politiker världen över kallsvettiga.
Många hade trott att OPEC skulle höja oljeproduktionen.
Inte minst USA, som plågas av de höga oljepriserna – det blir ju liksom aldrig någon riktig fart på USA.
Men i början av juni OPEC sa nej. Kranarna öppnas inte.
Varför?
Jo, för att vi har nått det mytomspunna ”peak oil” – den punkt då vi inte längre kan öka produktionen och därmed inte heller tillfredsställa en ökande efterfrågan.
Det har pratats om det i årtionden, några har hävdat att det var en bluff, andra att vi har 20 eller 30 år av god tillgång på olja framför oss. Men i höstas kom ett i det närmaste chockartat erkännande från högsta instans – International Energy Agency (IEA), som har till uppgift att samordna västvärldens energipolitik.
– Råoljan nådde sin peak redan 2006. Eran med billig olja är över, sa chefsekonom Fatih Birol.
Det handlar inte om att oljan tagit slut – det betyder att vi nått mittpunkten. Men alla som en gång haft semester vet ju att andra halvan går rätt snabbt.
Det innebär inte bara att det blir dyrt att fylla tanken framöver.
Det innebär början till slutet på den moderna världen som vi känner den.

* * *

Sommaren 2008 var statsminister Fredrik Reinfeldt förvirrad.
Det var den sommaren som oljepriset skulle nå rekordnoteringen 147 dollar fatet. Reinfeldt förstod inte varför och han erkände utan omsvep. ”Det är förvirrande för mig”, sa statsministern angående det skyhöga oljepriset som drev upp bensinpriser, utlöste matprisuppror och orsakade flygbolagskonkurser världen över.
Men sedan kom finanskrisen, regeringen fick tack och lov mer handfasta problem att ta hand om och statsministern behövde inte fundera mer på oljan för stunden.
Priset sjönk och Reinfeldt missade förmodligen att skönja ett uppenbart samband – kanske fanns det aldrig någon ”finanskris”. Kanske handlade det helt och hållet om en ny oljekris.
Det finns ekonomer som är övertygade om att det var så. Jeff Rubin, då chefsekonom på den kanadensiska storbanken CIBC World Markets skrev redan under hösten 2008 att de stigande räntorna och människors oförmåga att betala subprime-lånen i USA var ett symptom på – inte en orsak till – krisen.
– Förvånande nog ignoreras den 500-procentiga ökningen av oljepriset som en orsak till dagens ekonomiska situation, och döljs helt av krisen på finansmarknaderna, skrev han då.
Nu är det på väg att hända igen.
Oljepriset har rusat sedan i höstas, även om det svajat något under turbulensen på finansmarknaderna.
Ändå vore det rimligt att fråga sig: Vad är det som inte stämmer?
Varför blir det inte fart på allting? Varför kommer inte USA:s ekonomi igång igen, varför står den fortfarande och stampar med hög arbetslöshet och usel tillväxt?

* * *

När Ronald Reagen blev president hade han det höga oljepriset högt upp på dagordningen.
Världens ekonomier slickade såren efter 70-talets oljekriser och genom intensiv påtryckning mot Saudiarabien, lyckades Reagan spräcka OPEC-kartellen och resolut öppna oljekranarna.
Oljepriset sjönk som en sten, från 30 till 10 dollar per fat, på ett år.
I det kaptitalistiska lyckorus som följde sköt 80-talets ekonomi fart, börserna stegrade, valutaregleringar slopades, yuppien föddes och Ronald Reagan hyllades för sin marknadsliberalism.
Det gick att göra då, men beskedet från OPEC i juni är tydligt:
Det öppnas inga kranar längre. Det går helt enkelt inte.

* * *

Det senaste århundradets sanslösa utveckling bygger i huvudsak på att vi har energi lätt åtkomlig nere i jorden, färdig att pumpas upp, som en variant i kolossalformat på Max Lundgrens ”Pojken med guldbyxorna”. Problemet är att vi kring denna högst tillfälliga gåva från jordens innandömen, byggt hela vårt ekonomiska system, våra teorier och kalkyler. Den ständiga tilltron till årlig tillväxt bottnar i en övertygelse om att vi alltid kan producera mer till samma pris, till en växande medelklass världen över. Det hade kanske funkat i en värld outömlig på råvaror. Men när energi plötsligt inte finns lätt tillgänglig i marken kommer det inte längre att fungera.

* * *

Det vilar förstås ett löjets skimmer över domedagsteorier som denna, inklusive tillhörande profeter. Och visst var den där ryska sekten som flydde ner i grottan för ett par år sedan, i väntan på undergången, en bra middagsanekdot. Men som Schopenhauer sa: ”Alla sanningar går igenom tre stadier: Först blir de förlöjligade. Sen blir de våldsamt motarbetade. Därefter blir de accepterade som fullkomligt självklara.”
Och på senare tid har dystopikerna fått sällskap från allt seriösare håll.
Förra våren kom till och med ett dokument från det amerikanska försvaret (JOE 2010), där man varnar för att oljeproduktionen inte kommer att räcka till redan under 2012. Rapporten lägger inga fingrar emellan:
”Risken för framtida konflikter är olycksbådande om inte energiförsörjningen kan hålla jämna steg med efterfrågan och om staterna ser behov av att militärt säkra sina krympande energiresurser”, skriver man.
Och farhågorna är inte gripna ur luften: Världen är uppdelad i länder som exporterar och som importerar olja. Frågan de exporterande länderna snart måste ställa sig är ju: Hur länge ska vi fortsätta göra det? Om vi fortsätter exportera så måste vi till slut själva börja importera?
Om fyra år slutar Danmark att exportera olja. Danmark är Sveriges tredje största oljexportör. Varifrån ska den oljan sedan komma?

* * *

Men de senaste decennierna har oljebolagen, OPEC, samt de stora energimyndigheterna i väst sagt att vi kan fortsätta att öka produktionen i 20–40 år till. Peak oil kommer, men inte förrän framåt 2030, eller 2040 eller rentav 2050.
Därför kom det som en smärre chock när Fatih Birol, chefsekonomen på International Energy Agency (IEA), i höstas medgav att peak oil redan inträffat. Uttalandet var överraskande och oväntat, som om Carl Bildt plötsligt skulle dyka upp i ett första maj-tåg, eftersom IEA tidigare haft helt andra och mycket generösare prognoser. Men efter att ha närgranskat 800 oljefält fick de erkänna att deras tidigare rapporter om ständigt ökad oljeproduktion varit luftpastejer.
– Det är inga goda nyheter, berättade Fatih Birol i en australiensisk dokumentär gjord av tv-bolaget ABC.
– Å ena sidan kommer efterfrågan att fortsätta öka, driven av transportsektorn och framför allt av Kinas växande ekonomi. Men på produktionssidan tror vi att råoljan nådde sin peak redan 2006, säger Fatih Birol och fortsätter:
– Eran med billig olja är över. Nedgången av produktionen i de befintliga fälten är nu så brant, att om vi ska stanna på samma nivå som i dag måste vi hitta fem nya Saudiarabien. Regeringarna världen över är dåligt förberedda på de problem vi nu kommer att möta.
Och siffrorna ger den plötsligt botfärdige Fatih Birol rätt:
* Av världens 65 största oljeproducerande länder har 55 redan nått sin topp.
* För varje nytt fat olja vi upptäcker, konsumerar vi fyra.
* Av de 40 stora oljefält som står för hälften av all produktion, upptäcktes alla utom två innan 1970.

* * *

Den kommande bränslebristen kommer att slå hårdast mot våra transporter (och därmed också mot vår matproduktion: I USA färdas varje matbit i genomsnitt 240 mil innan den hamnar på tallriken.) Det finns i dag inga realistiska alternativ till bensin, diesel eller flygbränsle. Elbilar har inte de batterier som krävs, bränslecellerna för bilar är långt från massproduktion, etanolet konkurrerar med matframställningen om åkrarna. När alla betalar mer för varor, transporter och uppvärmning så blir det mindre över till konsumtion. Globaliseringsvågen, som bygger på att transporter är nära på gratis, ebbar ut. Våra barn kommer aldrig att kunna flyga på det sättet som vår generation har gjort. Oavsett hur kreativa (läs: halvgalna) metoder flygindustrin nu desperat laborerar med.
* * *
Det obehagliga är att peaken i oljeproduktionen försatt oss i en Moment 22-situation. Sjunker oljepriset tar ekonomin fart. Då ökar efterfrågan på olja och priset höjs. Därmed avstannar den ekonomiska tillväxten. Det är just detta scenario vi sett i bland annat USA sedan 2008.
Alltså: Vi är inte längre bara beroende av oljan. Vi är dess fångar. De plötsliga, men väldigt tillfälliga, uppsvingen i världens ekonomier kommer att göra oss oförmögna att uppbåda den massiva handlingskraft som krävs för att på allvar bryta oss loss från oljeberoendet. ”Nu har det väl äntligen vänt ändå”, kommer vi att tänka, när börsen rusar och hjulen snurrar igång igen.
* * *
Just den dramatiska sommaren 2008 intervjuade jag Kjell Aleklett, professor i fysik vid Uppsala universitet och pionjär när det gäller forskningen kring peak oil.
– Egentligen är det här en problematik som är så stor, att skulle man ta tag i det så innebär det beslut som inte är så trevliga för folk. Antingen låter man marknaden reglera det och då får vi de höga priserna, eller försöker man reglera saker så man inte får den efterfrågan vi har i dag. Det här är politiskt omöjligt.
Det är som i exemplet med en familj där någon dricker för mycket: Det står en flodhäst mitt i vardagsrummet. Alla ser den, ingen talar om den. Man tar omvägar runt omkring.
* * *

Jag tror det var Muminpappan som sa: ”Vad vore livet om man inte hade en stor katastrof att förbereda sig inför?”
(Och Tove Janssons Muminböcker är ju också nedlusade med katastrofer – kometer, vulkaner, tsunamis eller så har Muminpappans hatt försvunnit.)
Om oljan sinar finns det många som hävdar att just en katastrof väntar oss. Oxfordutbildade geologen Jeremy Leggett, som jobbat för både BP och Shell, skriver:
”Huspriserna kommer att kollapsa. Börserna kommer att krascha. Det kommer att bli akuta toppmöten, diplomatiska initiativ, enträget arbete med prospektering. Men det kommer inte att dämpa turbulensen. Tusentals företag kommer att gå i konkurs och miljoner kommer att bli arbetslösa.”
En oljeshejk uttryckte det lite mer lakoniskt redan på 80-talet:
”Min pappa red på en kamel, själv åker jag bil, min son flyger flygplan – hans son kommer att rida på en kamel”.
Håll i hatten, Muminpappan.